Evinnerligt saknad

Livet är så skört och ändå tar vi det för givet. Att leva varje dag som om det vore den sista är en vacker tanke, men vardagen tar lätt överhanden och dagarna rusar på fortare än vad som känns rimligt. Till dess att man en dag tvingas stå där och se på när ett liv som nyss fanns där så självklart plötsligt fladdrar till och släcks. Och kvar är mörkret som fyller ut tomrummet efter den så evinnerligt saknade.

Vår gosse kämpade tappert i två veckor mot något som bara han visste den fulla vidden av. Och vi stod bredvid och kastades mellan hopp och förtvivlan. Men så kommer stunden när hans ögon visar att han inte orkar kämpa längre att det är dags att ta det där överjordiskt tunga beslutet. I förtid. För inte ska ett liv ta slut när så många dagar och stunder tillsammans borde finnas kvar.

Nog borde man ta lärdom, men snart pockar den där vardagen på uppmärksamhet. Och tur är väl kanske det. Utan den skulle nog livet vara tungt att bära.

Valpen 2005 - 2011