Gott nytt år

Igår dansade vi ut julen. Med två barn och en katt som inte kunde hålla sina tassar borta från alla kulor och glitter gav julgranen upp. När jag till och med hittade fullt med granbarr i badrummet i andra änden av huset var det dags för den barrklädde att vika hädan.

Nu är det dags att säga adjö till 2011 och hälsa 2012 välkommet. Hiskeligt fort har året gått. Fortsätter det i det här tempot är det snart dags att börja planera inför pensionen.  Vi är inte så mycket för fyrverkerier utan skickade istället upp några khom loyer. Här ute på landet blir det rejält effektfullt när de seglar mot skyn. Kan rekommenderas.

Evinnerligt saknad

Livet är så skört och ändå tar vi det för givet. Att leva varje dag som om det vore den sista är en vacker tanke, men vardagen tar lätt överhanden och dagarna rusar på fortare än vad som känns rimligt. Till dess att man en dag tvingas stå där och se på när ett liv som nyss fanns där så självklart plötsligt fladdrar till och släcks. Och kvar är mörkret som fyller ut tomrummet efter den så evinnerligt saknade.

Vår gosse kämpade tappert i två veckor mot något som bara han visste den fulla vidden av. Och vi stod bredvid och kastades mellan hopp och förtvivlan. Men så kommer stunden när hans ögon visar att han inte orkar kämpa längre att det är dags att ta det där överjordiskt tunga beslutet. I förtid. För inte ska ett liv ta slut när så många dagar och stunder tillsammans borde finnas kvar.

Nog borde man ta lärdom, men snart pockar den där vardagen på uppmärksamhet. Och tur är väl kanske det. Utan den skulle nog livet vara tungt att bära.

Valpen 2005 - 2011

Elva nätter före jul

Sista tiden har vi mest tampats med sjukdomar på både längden och tvären. Vi tvåbenta har nöjt oss med vanliga förkylningar, men de senaste två veckorna har vi varit så ofta hos veterinären att vi borde få klippkort.

Stackars Valpen blev riktigt hängig och dålig vilket resulterade en hel vecka hos stans största veterinärklinik. När han en morgon inte kunde stödja ordentligt på bakbenen släppte de lyckligtvis diagnosen magknip till förmån för diskbråck. Vi valde att åka till en annan veterinär för fortsatt vård och nu har vi Valpen hemma igen ordinerad strikt vila och behandlad med stark smärtlindring. Ingen bättring syns ännu, men han är ändå glad och pigg mitt i eländet. På eget initiativ besökte vi en kiropraktor som huserar i Stockholm och nu återstår det att se vad hennes behandling utmynnar i.

Besten ville inte vara sämre och spenderade måndagen hos veterinären. Där blev han av med en av sina tuggtänder i överkäken då den var spräckt ända in till roten. Även han knaprar nu piller till alla måltiderna.

Idag syntes dock lite ljus i mörkret när vi hade förmånen att se det, skulle jag vilja påstå, finaste luciatåget på norra halvklotet. Storasyster och hennes dagiskompisar hade tränat in inte mindre än nio julsånger som de framförde för oss föräldrar utan minsta tillstymmelse till scenskräck. Efteråt minglade vi på bästa dagismanér. Då fotografering är förbjudet på dagis fick vi föreviga den lilla lucian när vi väl var hemma igen.

Mamma har så bråttom, klipp, klipp, klipp!

Så då är det snart december. I söndags tände vi första adventsljuset och satte upp några stjärnor och ljusstakar i fönstren. Det är trevligt med något som lyser upp mörkret här ute på landet.

I måndags hade barnen och jag julpysseldag tillsammans med barnens mormor. Vi gjorde pepparkakshus, tomtar och en hel arsenal med julgranspyssel.

Sockerbagarna i full fart

Tjusiga tomtar

Ett av våra alster

Nu återstår det att se om vi i år lyckas med att förbereda julen i god tid. Tja, även om vi inte klarat det de senaste femton åren, så är förstås chansen att vi gör det i år enorm.

Höjt IQ

Vi har blivit betydligt smartare i familjen. Både jag och maken har blivit så trendiga att vi numera har var sin Smartphone. Vi är ju egentligen två jungfrur när det kommer till mobiltelefoner. Medelpensionären använder nog mobilen mer än vad jag gör. Men nu jävlar! Skam den som ger sig! Det här inlägget kommer rakt ur min nya intelligenta kompis.

Jag har e-post, blogg och facebook i telefonen. Nu kanske jag åtminstone kan ge en illusion av att hänga med i tiden.

Rent samvete

Tänk att det redan är november. Det går verkligen fort när man har roligt och nu har jag bara tre månader kvar av min föräldraledighet innan allvaret börjar på nytt.

Första novemberveckan åkte maken iväg med  vår granne för att stycka lamm som den sistnämnde slaktat hos fårbonden som huserar lite längre in på vår väg. Vår fantastiska granne ser till att vår frys alltid är välfylld med kött. Det blir hjort, rådjur, vildsvin, and, nöt och förstås lamm. Förutom att vi får det till ett bra pris är kvalitén så mycket bättre än vad affärerna har att erbjuda. Samvetet blir även stillat av att köttet är lokalproducerat och slaktat på plats. Viltköttet är förstås ännu bättre och även något som borde passa den mest hängivna djurvän. Det är inte alla djur förunnat att växa upp i frihet tillsammans med sin mamma.

Veckan därpå besökte vi liksom en stor del av de höstlovslediga barnen Valla samt Fenomenmagasinet i Gamla Linköping. Djuren var höjdpunkten för vår djurtokiga tjej, men även en del av experimenten på Fenommenmagasinet föll henne i smaken. Lillasyster hittar alltid något spännande att pilla på, så hon är inte särskilt svårflörtad.

Storasyster och hennes pappa i djup koncentration.

Här utforskas magnetismen.

Om jag fick en egen kanin skulle jag älska mig, sa Storasyster.

Förra helgen fick vi en hel del gjort i trädgården vad gäller att förbereda inför den kommande vintern. Leksaker och trädgårdsredskap är rengjorda och undanställda, gräsmattan är klippt och fågelmatarna uppsatta i träden. Nu är det ju dock varmare än vad det varit under de senaste hundra åren, så snön kanske låter vänta på sig. Nu har vi ju vant oss med snörika vintrar, så jag hoppas verkligen att vi får en vit december och januari. Snön lyser upp något enormt här ute på landet. I stan kan man däremot gärna vara utan den bruna sörja som med endast stor tveksamhet kan identifieras som snö.

Senaste helgen tillbringade jag och barnen mestadels i soffan under husets alla täcken och filtar huttrandes med 39 graders feber. Dagisbacillerna biter hårt på mig nu för tiden. Tidigare hade jag ett immunförsvar som kunde gjort självaste Stålmannen avundssjuk, men det är efter graviditeterna ett minne blått. Ja, ja, nu kan jag få tillbaka lite av de sjukskötersketjänster som endast maken åtnjutit tidigare år.

Nu har de tagit priset!

Mäkta stolt är jag över två av familjens gossar även om jag är lite sent ute med att ge dem ros. Den 6 oktober åkte min man med Besten på hans (och husses) första retrieverjaktprovsstart. En milstolpe, då vi av tusen olika anledningar aldrig kommit så långt som till start med våra tidigare hundar. Men nu var det dags och paret begavs sig till Rimforsa där den lokala Labradorklubben anordnade ett jaktprov i nybörjarklass med sju startande hundar, där våra två hjältar startade som sista par.

Besten är av typen jaktlabrador och skiljer sig rätt markant från sina betydligt tjockare och inte så arbetsvilliga kusiner utställningslabradorerna. Flygande tunnor som man också skulle kunna kalla dem om man nu vill vara lite stygg, men det vill jag ju förstås inte vara. Det kanske dessutom är lite missvisande att påstå att de flyger fram. Nåväl, Besten var en av de två startande jaktlabradorerna på provet och det visade sig också i resultatlistan. Vid provets slut hade två hundar tagit pris och båda av dem var så smala att de fick rum samtidigt på bilden tillsammans med domaren vid fotografering av dagens prisatagare. Pris kan ges i tre olika valörer där ett första pris är det finaste på skalan och som även renderar i uppflyttning till nästa klass med ökad svårighet den sk. öppenklassen.

Provet bestod av några enkelmarkeringar på land och i vatten, ett litet sök, en dirigering och ett passivitetsmoment. Dirigeringen var lite besvärlig för Besten, men han löste det till slut. Resten var lätt som en plätt och den sammanfattande kritiken löd: En hund som löser sina uppgifter både på land och vatten där föraren har bra koll på sin hund.

Duktiga gossar fick båda klapp på huvudet när de kom hem! Nu väntar vi bara på fortsatta stordåd till våren...

Ett hundliv

Att ha en hund i huset tillför enormt mycket, inte minst för barnen. Baksidan är förstås att man förr eller senare kommer fram till dagen när det är slut på den tiden man haft tillsammans med sin trofasta vän. Enormt tungt är det när man måste komma fram till beslutet att det är dags att fara till veterinären för sista gången. När har man nått punkten då hunden inte längre har ett värdigt liv? Vad skiljer idag från igår och kommer morgondagen vara sämre eller bättre?

Den tunga dagen uppvägs av alla de fantastiska åren som passerat. Ett hundliv må vara kort men fyllt till bredden av upplevelser, upptåg, samhörighet, närhet, glädje och tröst. För en hund sviker aldrig från din sida och är verkligen en sann vän även de dagar när man själv kommer till korta. Och kvar finns en livstid av minnen som berikar långt efter det att man nått fram till den sista dagen.

Tessla 1998 - 2011

Fågel, fisk eller mitt i mellan

I helgen fick vi besök av min mans bror, hans fru och deras två barn. Tanken med besöket var att vi skulle ta oss vatten över huvudet. I Hästholmens hamn lite närmare bestämt. På några meters djup med dykutrustningen påtagen om man nu ska gå in på detaljer.

Jag fick min svåger som dykbuddy medan min man dök med min svägerska. På grund av lite problem blev inte något av dyken särskilt långvarigt, men det kändes bra att få rosta av sig. Det har blivit långt mellan dyktillfällena och lär nog fortsätta att vara det under de närmaste åren. Barnen roade sig med att bada i badviken, men det var i mitt tycke på tok för kallt utan torrdräkt. Vädret var annars strålande och det blev en trevlig dag vid Vätterns strand.

Så här dum ser man ut i full mundering.

Nu har vi gjort klart vårt  senaste mästerverk. Gäststugan har fått lite mysbelysning i form av denna lampa. Den passar väl utmärkt i den ornitologiska miljön?

Rödhaken kommer från Wildlife Garden.

Lillasyster har nu blivit 15 månader gammal och har passerat bebisstadiet på väg mot att bli en riktigt stor tjej. Under vår och sommar har hon lärt sig rumphasa, krypa, stå och nu senast gå riktigt bra. Hon är en hejdundrans bra klättrare och betar av det ena massivet efter det andra. Hon kan koka kaffe i badpoolen och köra runt på sin bobbycar. Fortsätter hon i den här takten har hon snart körkort och egen lägenhet.

Här kom jag på hur man ställer sig upp.

Full rulle med gåvagnen.

Äsch, vem behöver en gåvagn!

Tittut! Nu är sagan slut.

Jolly good shot, my dear!

Igår var det strålande fint väder, nästan på gränsen till för varmt om man ska vara petig. Vi tog en promenad genom skogen förbi viltdammen ner till jakttornet. I dammen simmade elva änder omkring och väntade på att jaktsäsongen ska börja. Målet med promenaden var att montera ett kammoflagenät runt jakttornet, så de små rådjuren tror att det är en av de omkringväxande enbuskarna. Så här fint blev resultatet.

På vägen stannade vi och hälsade på kvigorna i hagen.

Idag var vädret desto sämre. Det har regnat i stort sett hela dagen trots YRs bedyran om uppehåll. Inte så bra, då vi klockan nio hade stämt träff med grannen tillika min personliga tränare för lite lerduveskytte. Jag fick nämligen en låda lerduvor i födelsedagspresent av min man som även hade pratat med vår granne om att vara min PT. Jag har knappt skjutit ett skott sedan jag tog min jägarexamen för 10 år sedan och inte provat min bössa en enda gång sedan inköpet 2005. Hög tid för avrostning med andra ord. De första duvorna gick inte alls, men efter några till började träffarna att komma. Skönt! Då är jag i alla fall inte något hopplöst fall. Till slut gick det riktigt bra, men hu vad man blir mör och blåslagen!

Jag och min tjuga.

Tjejerna fick nöja sig med att vara publik.

Till en början applåderade publiken vid varje träff, men det blev efter hand för jobbigt. Storasyster tyckte det träffades för ofta och hon fick ont i händerna av allt klappande. Det måste väl räknas som ett gott betyg.

Återvinning

I tisdags var vi i Norrköping på dinosaurieutställning i Värmekyrkan. Den var lite lagom stor och greppbar för barnen och jag tror Storasyster tyckte det var spännande. De flesta dinosaurierna saknade skal (skelett), men det fanns också några med skal (plastmodeller).

En dinosaurie med skal

Igår var vi på Linköpings slottsmuseum. Här finns några små husmodeller som var mycket intressanta tyckte Storasyster som sedan ägnade mycket tid att välja ut något i souvenirbutiken. Valet föll på en plasthäst i riddarmundering. Det fanns en rad olika hästar att välja på och man kunde även köpa till en riddare som passade på hästryggen. Den valda hästen var dock den enda som saknade ryttare och det var tydligen det som talade till hennes empatiska sida. Hon pratade sedan hela kvällen om den stackars hästen som hon räddade från ensamheten.


Den räddade hästen

Vi har även hunnit med att snygga till delar av trädgården under semestern och kastat ut lite gräsfrön som nu har börjat få fart på växandet. Delar av baksidan kommer vi vänta med till nästa år då det redan har blivit stora sättningar och säkert kommer sjunka ytterligare under vintern. Till våren blir vi nog tvungna att köpa ytterligare några jordlass för påfyllning.

Av det gamla trädäcket som vi monterade ner för att göra plats för hundgården har det blivit lite gott och blandat. Ett bord i vår hundgård och ett i grannens för hundarna att ligga både på och under, några jakttorn, en foderautomat och avrinningsskydd till värmepumpens kondensvatten. Återvinning i stora mått alltså. Ett av jakttornen har redan placerats ute på den jaktmark vi ska samarrendera med grannen i höst och som ligger relativt nära vårt hus.


Här kommer jag hitta maken när hösten kommer



Utsikt från jakttornet

Semestertider

Nu har det gått så där pinsamt lång stund sedan jag skrev något på bloggen. Först var det ont om tid för att jag var tvungen att tillbringa 6 timmar om dagen på jobbet. Sedan blev det lika ont om tid för att jag inte behövde åka till jobbet överhuvudtaget utan kunde åtnjuta fyra veckors efterlängtad semester. Konstigt det där med tid...

Ja, nu är inte semestern slut ännu för en vecka återstår, men det är tyvärr på tok för lite tid för att allt ska hinnas med. Lite har vi i alla fall hunnit med så här långt. Vi var några dagar i Stockholm och en sväng utanför Uppsala för att besöka en gammal klasskamrat. I Stockholm provade vi på att åka en knökfull spårvagn till ett tillika knökfullt Junibacken. Det blev dock uppskattat av Storasystern även om det nog får betraktas som rejält övervärderat och i alla fall bör besökas utanför högsäsongen. Vid samma tillfälle passade vi på att besöka de fartyg som Sjöhistoriska har parkerat utanför Vasamuseet. Här var det betydligt större rörelsefrihet och man fick till råga på allt kliva på utan att betala ett öre. Vi gick ombord på isbrytaren och fyrskeppet. Allt var frid och fröjd tills Storasyster hittade ratten i styrhytten. Då ville hon genast av båten, för har båten en ratt så kan den åka iväg. Ut och åka båt ville hon inte göra, så det så!

Storasyster och mamman besteg de dryga 30 stegen upp i fyrtornet

På isbrytaren kunde glass inköpas

Väl hemma igen påbörjade vi en liten uppfräschning av gäststugan aka Utah. Här var tidigare alla snickerier som tak, foder, lister och fönster trärena. Nåja, en lätt vitlasyr förekom, men den gjorde snarare saken än värre. Stearinljus, kylskåp och listverk finns i min världsbild i vitt och endast vitt varför vi införskaffade vit snickerifärg. Tapeterna, vilka jag tyvärr inte förevigade på bild, var två olika gula nyanser avskilda horisontellt i midjehöjd av en hisklig bård med stora blå fantasiblommor. När vi tillträdde huset hade den förre ägaren även haft den något tveksamma goda smaken att lämna kvar de färgmatchade blåblommiga gula gardinerna i fönstret som grädde på moset.

Nu fick i stället en skara rara pippifåglar flytta in och förgylla väggarna. Men hu vad det är besvärligt med mönsterpassning, särskilt när huset är snedare än en stuga från 1600-talet. Vi passade också på att reducera antalet el- och teleuttag. Stugan är på 14 kvadratmeter och innehöll 8 eluttag (varav två med plats för fyra kontakter) och 2 (!) uttag för telefon. Jag har svårt att förstå vad man ska med allt detta till på en så liten yta?  Lite arbete återstår dock, men det får jag återkomma till senare.

Så här ser det ut så här långt

Vi hade i alla fall inte tur med vädret

Igår fick vi då äntligen ett efterlängtat besök. Först kom Lastbils-Stefan ...

... sedan kom Gräv-Johan ...

... och efter fyra timmars precisionsarbete med skopan hade vi en nya trädgård att beskåda.

Blivande lekplats



Blivande trädgårdsland kanske?

Medan vi väntade på att grävmaskinen skulle hitta hem till oss så passade storasyster på att göra ett besök i lastbilen. Där hittade hon en sedvanliga plyschtärningar i förarhytten, men också en säng. Hon hann också med att klappa ena bakdäcket och kolla vad som fanns på flaket. Det var fascinerande att se hur man kan använda en så storgrävmaskin till sådant pillgöra. Nu blev Gräv-Johan dock inte helt nöjd med resultatet då det mitt i allt kom en rejäl störtskur som fick jorden att spruta åt alla håll. Det blev i alla fall tillräckligt bra för att vi ska vara nöjda. Och nöjda är just vad vi är. Det blev verkligen kanonbra och plötsligt har vi en trädgård med stora valmöjligheter. Det är ju heller inte helt fel att kunna få sätta sin egen prägel även på utemiljön. Nu hoppas vi på torrt och fint väder inom en kort framtid, så att vi kan fixa till det sista och få på lite gräsfrö innan ogräset anfaller på bred front. SMHI verkar dock ha helt andra planer inför de kommande dagarna. De har sådana tokiga idéer de där Norrköpingsborna.

Elden är lös

Nu har vi eldat i kaminen. Nu återstår det att se om våra vänner bålgetingarna behagat ta till flykten. Vi kunde i alla fall inte se några som flög ur skorstenen, så de kanske inte stördes det minsta av röken och värmen. Varmt blev det i alla fall. 27 grader visade termometern inomhus, så det blev till att öppna alla dörrar och fönster. Kommer de tillbaka nu får det bli Anticimex.

Grävmaskinen lyste med sin frånvaro även igår och ny tid är klockan fem på tisdag kväll. Nu börjar det bli lite tråkigt att vänta för vi är så in i bombens nyfikna på hur resultatet kommer att bli. Visst har vi kunnat konstatera att det var en bra idé att fylla upp gropen på baksidan, men hur det kommer se ut i detalj är omöjligt att visualisera i dagsläget. Sen vill vi förstås börja så gräs så snart som möjligt så det hinner ta sig ordentligt under sommaren. Nåväl, nu håller vi tummarna för tisdag kväll!

Den längsta dagen

Nu har jag klarat av första jobbdagen sedan jag gick hem på föräldraledighet. Det var skönt att börja igår så att man kan njute lite extra mycket av långledigheten. Jag jobbar 6 timmar per dag, men gårdagen kändes snarare som 36. Tur att man har både fyra veckors semester och en fortsättning på föräldraledigheten att se fram emot.

Igår kom det mer jord. Ganska så mycket. Chauffören sa till maken innan han åkte och hämtade storasyster på dagis, att han tänkte lägga en limpa längs kanten vid branten. En limpa visade sig vara ganska stor, vilket maken upptäckte när han kom tillbaka. Grävmaskinisten fick förhinder och kommer nu antagligen imorgon. Det ska bli spännande att se vad som blir av vårt trädgårdsprojekt när det är klart.

Vi bestämde oss för att ta bort hela trädäcket borta vid hundgården. Vi lär nog inte sitta i den delen av trädgården i alla fall. Grannen kom och hjälpte till med skruvdragaren, för många skruv var det. Av olika sort dessutom så hela bitssatsen kom väl till användning. Han trodde sig även kunna använda en del av virket till att bygga jakttorn, så då slipper vi köra allt till tippen.

Storasyster hjälpte grannen att samla ihop skruvarna

Hundgården är nu helt klar och gillas fortfarande av de två svarta drasuterna. De har ännu så länge inte samma förkärlek som grannens hundar för att gräva gropar, så förhoppningsvis kommer det fungera bra med grus.

Nytt husdjur

Imorgon kväll kommer förhoppningsvis grävmaskinisten hit och fixar till vår trädgård. Just nu är den lättskött och gräsklipparen går knappast varm. Hundgården är också på gång att bli klar, så snart kanske vi kan börja planera vår trädgård.

I väntan på grävaren

Början på hundgården

I brist på lummig trädgård får vi istället ta in lite naturlig fägring från skogen.

I lördags var vi en sväng till Bestorp och agerade dykbuddy på land åt en av våra vänner. Varje år brukar han ta sig en titt på sandbottnen vid den lokala badplatsen för att rensa bort allt skräp inför badsäsongen. Barnen passade på att undersöka både strand och vatten och när även några änder gjorde entré blev det intressant.

På väg ner

Lite skeptisk till underlaget

Vattenhämtning till sandslottets vallgrav

Närkontakt

Vi är djurälskare på bred front och funderar ibland på att utöka djurskaran. En fågel kanske eller ett akvarium. Eller varför inte ett terrarium med tillhörande orm? Ibland ordnar sig allt på egen hand utan att man behöver bekymra sig. Vi har numera ett terrarium av det lite mer ovanliga slaget. Kaminen har fått påhälsning av bålgetingar som antagligen byggt bo i skorstenen. Stora som bombflygplan är de, men enligt utsago ska de inte vara argare än en vanlig geting. När de som flyger runt i kaminen har lagt sig med fötterna vända mot skyn ska vi försöka tända en brasa och se vad som händer.

Alive and kicking

Hundgård

Idag kom killen som skulle hjälpa till med att gräva bort gräsmattan i hundgården samt lägga i ett lager grus. Nu ska vi lägga betongplattor och på dessa träreglar för att kunna fästa fast nätsektionerna. Så småningom ska någon form av hundhus byggas och vinterbonas, antagligen med golvvärme. Sedan kan hundarna husera där året om. Skönt!

Medan jag stod och pratade med hundgårdskillen kom plötsligt ytterligare ett lass med jord och därefter har de kommit i en strid ström. Det verkar således att vi kanske kan få det klart redan idag.

Annars hade det kanske varit bra att ha kvar vår grop på baksidan då sopåkarna hos oss protesterar mot för mycket övertid. Vi skulle fått soptunnan tömd i fredags, men än har vi inte sett röken av någon sopbil. Tunnan är överfull och det kan tydligen ta en dag eller två till innan de kommer hit och tömmer. Kanske vi skulle öppna soptipp i vår grop på baksidan istället?

So far so good

Så här blev resultatet efter bondens framfart igår.

Det fattas fortfarande lite i mitten och ett par lass skulle nog även få rum i stupet vid sidan av huset. Nu kommer dock inte några fler lastbilar förrän tidigast på tisdag då de fram till dess kör sprängsten istället. Men under nästa vecka borde det vara grönt ljus för att ringa grävmaskinisten. Spännande är det, men redan nu tycker vi att det verkar bli jättebra.

Eftersom jag uppdaterar bloggen så sporadiskt har jag lagt till möjligheten att ni som har ett intresse att följa bloggen ska kunna få en blänkare via mail när det kommit ett nytt inlägg. Är det av intresse är det bara att fylla i er mailadress i rutan här uppe till höger och sedan klicka på länken i det bekräftelsemail som skickas till er.

Vårt jordeliv

Det blev lite annorlunda än vad som var tänkt från början. Sven-Erik hade det lite körigt och när det utan förvarning dök upp en skördare i skogen rakt över vägen hörde vi med dem om de kunde ta ned våra träd också. När de satte fart tog det nog inte mer än fem minuter förrän det låg en hög med timmer och väntade på upphämtning. Men vackert blir det inte efter skogsmaskinernas framfart. Tur att vi ska täcka det mesta med jord.

Skogsmaskinen klar

I tisdags hörde jag så plötsligt något som tutade utanför fönstret och när jag tittade ut såg jag en lastbil tippa av ett flak med jord på vår baksida. Först fick jag lite panik då timret skulle hämtas först idag och därför låg kvar i slänten som ska fyllas med jord. Jag kastade mig på telefonen och ringde maken som meddelade att Svevia kontaktat honom om att få börja tidigare. Maken hade sagt att det gick bra så länge vår bonde, som även är markägare till skogen runt vårt hus, tyckte det var ok. Samtalet från Svevia hade han fått precis innan jag ringde, så tydligen stod de klara i startgroparna. Timret skulle tydligen kunna hämtas tidigare än beräknat och i går kom de mycket riktigt och plockade bort det.

Första lasset på plats

Sedan dess har en lastbil kört fram och tillbaka mellan väggbygget och vårt hus och lossat jord. Emellanåt har bonden kommit förbi med sin hjullastare och puttar ner jorden i gropen. Nu börjar det bli klart och ikväll ska bonden jämna till den senaste laddningen. Vi får då se om det räcker och om det är läge att kontakta grävmaskinisten.

Några lass senare

Vi har också hunnit med ett litet kalas då lillasyster fyllde ett år i fredags. På lördagen serverades tårta till mormor, farmor och farfar. Då tiden var lite knapp och maken hade osmaken att åka till Stockholm med jobbet dagen för födelsedagen, så fick det bli en lite enklare tårta denna gång. Den blev i alla fall inte riktigt som den skulle, men storasyster gav den godkänt och det är ju huvudsaken. Hon var för övrigt mycket behjälplig i tårtbakande på både gott och ont.

Badanka omringad av badskum var det tänkt att föreställa

Provar en av födelsedagspresenterna