Kerstinebos isprinsessa

Idag packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot isrinken i Slaka. Nu var det nämligen dags för Storasysters premiärtur på isen med de nyinköpta skridskorna. Visa av egen erfarenhet hade hennes föräldrar inga höga förväntningar och försökte förbereda henne på att det nog skulle bli en väldig massa trillande både på rumpan och på näsan.

Väl där åkte hjälm och skridskor på och sedan bar det ut på isen. Javisst var det som väntat lite vingligt, men det trillades förvånansvärt lite och rätt så snart började balansen infinna sig.

Lillasyster äntrade även hon isen

Efter en stund var det dags att förtära den medhavda matsäcken och då anlände en till liten tjej jämnårig med Storasyster med likadan rosa hjälm, rosa klampar och skridskor av samma sort. Det här var flickans tredje försök fick vi veta och ut åkte hon på isen. Likt Bambi vinglades det en stund mellan mamman och pappan tills de kände sig nöjda och åkte hem.

Att se att det fanns fler som hade det lite besvärligt på isen göt nytt mod i vår isprinsessa och hon ville genast ut på isen igen. Denna gång fick inte pappa hjälpa till alls. Kan själv, så det så! Och mycket riktigt, visst kunde hon det. Hon åkte både bakåt och framåt mot bestämda mål och trillades gjorde det knappt alls. Om hon vid något tillfälle tappade balansen reste hon sig snabbt upp igen utan hjälp. Hennes mor och far stod mest och gapade bredvid, för några vidare talanger i frågan har hon knappast att brås på.

Det blir nog till att åka till Slaka fler gånger.

Närkontakt

Helgen bjöd på två riktigt fina vinterdagar. Strålande sol, vindstilla och 2 minusgrader lockade till långpromenader med hela familjen. Nåja, fiskarna fick stanna hemma och Bosse erbjöd sig att hålla dem sällskap och vakta huset.

Nöjd dam på vagnspromenad.

Så mycket snö fanns det inte att tillgå, men desto mer is, både på och vid sidan av vägen. Stora delar av åkern närmast oss har förvandlats till isrink och dit drogs förstås barnen likt getingar till hallonsaft. Det kanades, hasades, gleds över isen och tillslut klättrades det på de stenrösen som ligger som öar ute på fältet.

När vi så tagit oss fram till den hage som ligger i bakkanten av åkern fick vi plötsligt sällskap. Efter en liten stund dök ytterligare en ny vän upp om än något mer blygsam än sin större kompis.

Titta där!
 

Jag kommer! Jag kommer!

 

Jodå, det var visst en kompis bakom staketet.

Och så en till.

Somliga blev så förtjusta över denna nya bekantskap att det beordrades en ny expedition redan dagen därpå mot samma mål, men denna gång med medhavda gåvor till de håriga kamraterna. Vi styrde kosan hemåt och unnade oss varsin hemmabyggd semla. Dagen därpå återvände vi således, vällastade med morötter, äpplen och knäckebröd. Vägen gick liksom tidigare över is och stenrösen.

 

 

Väl framme vid hagen fanns ingen fyrfoting att finna, förutom den svarta vi själva fört med oss. Men om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget.

 



Det kändes dock säkrast att mata de hovförsedda från andra sidan staketet, då det är tveksamt om de kan hålla isär vad som ska ätas och vem som inte ska det.