Närkontakt

Helgen bjöd på två riktigt fina vinterdagar. Strålande sol, vindstilla och 2 minusgrader lockade till långpromenader med hela familjen. Nåja, fiskarna fick stanna hemma och Bosse erbjöd sig att hålla dem sällskap och vakta huset.

Nöjd dam på vagnspromenad.

Så mycket snö fanns det inte att tillgå, men desto mer is, både på och vid sidan av vägen. Stora delar av åkern närmast oss har förvandlats till isrink och dit drogs förstås barnen likt getingar till hallonsaft. Det kanades, hasades, gleds över isen och tillslut klättrades det på de stenrösen som ligger som öar ute på fältet.

När vi så tagit oss fram till den hage som ligger i bakkanten av åkern fick vi plötsligt sällskap. Efter en liten stund dök ytterligare en ny vän upp om än något mer blygsam än sin större kompis.

Titta där!
 

Jag kommer! Jag kommer!

 

Jodå, det var visst en kompis bakom staketet.

Och så en till.

Somliga blev så förtjusta över denna nya bekantskap att det beordrades en ny expedition redan dagen därpå mot samma mål, men denna gång med medhavda gåvor till de håriga kamraterna. Vi styrde kosan hemåt och unnade oss varsin hemmabyggd semla. Dagen därpå återvände vi således, vällastade med morötter, äpplen och knäckebröd. Vägen gick liksom tidigare över is och stenrösen.

 

 

Väl framme vid hagen fanns ingen fyrfoting att finna, förutom den svarta vi själva fört med oss. Men om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget.

 



Det kändes dock säkrast att mata de hovförsedda från andra sidan staketet, då det är tveksamt om de kan hålla isär vad som ska ätas och vem som inte ska det.